Att ha otur i det sociala spelet

Jag fastnade för en mening i en artikel

I en homogen bransch tillgodoser man endast sina egna föreställningar om de behov som andra grupper i samhället har.

Det var en artikel som handlade om programmering, men jag översatte den till den värld som jag arbetar i dvs. i elevhälsan och tänkte:

I en homogen klass tillgodoser man endast sina egna föreställningar om de behov som andra elever har.

Vi måste ständigt utmanas i vårt tänk och lyssna på dem som tänker på ett annat sätt. Vi måste ge dem en röst.

Jag lyssnade på TänkTankens podcast avsnitt 25 Eftersnack Värmeradio. Där har de gett sina elever en röst genom att låta dem berätta sin historia. De har arbetat både mycket och länge med det här men det har också blivit många, väldigt bra berättelser.

I ovanstående länk finns programmet. Det är en timme långt och jag rekommenderar verkligen att du lyssnar på hela. Men om du bara just nu har tid för en liten bit, så börja 9.44 minuter in i programmet och lyssna på Embla som berättar om sin ADHD. Om hur hon hela tiden verkligen försöker utan att lyckas. Detta skulle kunna vara, precis som de säger i programmet, något för en elevhälsa att lyssna på och ha som diskussionsunderlag i arbetet med barn med andra perspektiv på livet än det homogena.

Om man bara söker efter sina tappade nycklar under lampans sken, inte för att man tappat dem där utan för att man ser bättre där, så kommer man aldrig att hitta dem. För det finns en verklighet i mörkret utanför lampas sken…

Fredrik Ahlén frågade sig i sin föreläsning i veckan vad som kännetecknar de framgångsrika. Och vi svarade – nyfikenhet och kreativitet. De som har mål och intresse. De som är trygga och har en tro på sig själva. Men hur skapar vi detta? Eller hur gör man med dem som inte har detta?

Varför är de inte nyfikna och kreativa? Varför har de inget mål eller intresse? Varför är de inte trygga och varför tror de inte på sig själva?

En bidragande orsak, sa Fredrik är tilltron till de vuxna. Uppmuntran, tydlighet, god kommunikation, delaktighet, meningsfullhet, ömma pedagoger, ett socialt klimat och att nicka och le. Att nicka och le återkom han till med jämna mellanrum.  

Självklarheter kan tyckas, men nog så svårt i verkligheten.

Jag tänker att det handlar om tillgänglighet. Att skapa en undervisning som är tillgänglig för alla elever. Men hur gör man det?

I februari i år var jag på en Lika Värde-konferens anordnad av SPSM. Där lyssnade jag bl.a. på Anders Holmgren som pratade om Bedömning för lärande och också visade den här filmen om Fjärilen.

Kan bedömning för lärande, som Anders pratar om vara vägen mot en tillgänglig undervisning där alla känner sig delaktiga och trygga?