Funderingar kring elevhälsa och handledning

Vad innebär en fungerande elevhälsa och har den något med handledning att göra?

Vad menar vi egentligen när vi pratar om elevhälsa och handledning? Vad står orden för? Så länge vi bara använder orden utan att ha reflekterat över vad de betyder för var och en så kommer vi aldrig vidare. Vi måste skapa en gemensam förståelse. Är handledning och elevhälsa något som angår alla? Är det något som kan underlätta skolsituationen för elever och pedagoger eller är det bara en belastning?

Att tillsammans reflektera över vad vi menar med olika begrepp, tänker jag leder till skolutveckling. Skolutveckling är inget som en person kan göra ensam.

Vem har ansvaret?

Vems är felet när det inte fungerar?

Hur tänker vi att en elevhälsa ska fungera? Vad har vi för olika bilder och vad är vårt syfte med att ha en elevhälsa? Innan vi vet det kan vi inte säga att vi har någon elevhälsa. Inte någon som fungerar iallafall. För vem finns elevhälsan?

Vad vill vi uppnå?

Jag tänker att det finns olika perspektiv att utgå ifrån och man måste fundera över ur vilket perspektiv man pratar för att kunna förstå varandra.

Ur vilket perspektiv arbetar vi?

Enligt skollagen (2 kap. skollagen (2010:800) §25) ska elevhälsan arbeta hälsofrämjande. I en hälsofrämjande elevhälsa skapar man ett klimat som främjar hälsa och lärande. Fokus ligger på möjligheter och kunskap. Dess motsats är en patogen elevhälsa som fokuserar på sjukdom och problem, där det oftast är eleven som har problem.

Om elevhälsan fokuserar på problem så blir det lätt något som är, något som man kan förmedla från en person till en annan. Elevhälsoteamets samtal handlar då om att analysera eleven utifrån vad man ser, det vill säga hens beteende. Eleven identifieras med sitt beteende och elevhälsoteamet riktar sin uppmärksamhet mot åtgärder som kan ta bort det oönskade beteendet. Detta perspektiv har sina rötter i det som brukar kallas det kategoriska perspektivet där problem är något i sig självt som någon professionell elevhälsa kan behandla utifrån. I det perspektivet finns det ett rätt sätt att behandla problemet. Därför kan man alltid, utifrån och på förhand veta hur resultatet kommer att bli... om man bara gör rätt. Det blir ett utifrånperspektiv med kollektiva föreställningar som blir till sanningar som inte ifrågasätts. I det här perspektivet arbetar elevhälsoteamet med problem och åtgärder.

Ett annat perspektiv är det relationella. Där blir de mellanmänskliga relationerna det viktiga och kunskap blir till i reflekterande samtal. I det perspektivet är det inte elevens beteende som är problemet utan fokus ligger på situationen som framkallar beteendet. I det perspektivet går det inte att beskriva världen utan att påverka den. Då måste elevhälsoteamet sitta tillsammans med pedagogerna och använda språket som redskap för att nå ny förståelse och konstruera mening, eftersom förutsättningarna att lyckas skapas i relationen. I det perspektivet finns det inte en lösning eller en sanning utan många tänkbara sanningar. Det är ett inifrånperspektiv där kunskap skapas och reflekteras i relationen. Förändringen kommer inifrån och man kan aldrig på förhand veta hur förändringen kommer att bli eller när.

Att skapa mening handlar om att förbinda upplevelser från omvärlden med den aktuella kulturella kontexten, för att därmed kunna förstå vad upplevelserna handlar om. Detta kan ses som kärnan i handledningssamtalet där målet är att utveckla och förändra en praktik (Gjems, 2007, s 179)

Istället för att använda ordet handledning skulle jag vilja använda begreppet Reflekterande samtal, för det är vad det handlar om. Att tillsammans reflektera över normer och värderingar för att komma fram till och arbeta mot gemensamma mål.

Det är viktigt att vi sitter tillsammans och reflekterar. Hur viktigt det är förstår man om man tänker på hur olika vi tolkar det vi ser och hör. Det är den tolkningen som bestämmer vad vi uppfattar som "sanningen". När vi möter en annan människa i ett samtal så möts också våra olika föreställningsvärldar, som vi då kan utmana genom att ifrågasätta istället för att bara stanna i sanningarna.

Det blir då också otroligt viktigt att vi verkligen pratar om hur vi ser på olika saker. För vi kan bara handlar utifrån hur vi tänker och hur vi tänker beror på våra värderingar och hur vi föreställer oss världen. Utan dessa reflekterande samtal sitter vi kvar i de färdiga sanningarna och irriterar oss på att det inte fungerar och på att människor inte gör så som vi vill, så som vi tänker är det rätta sättet.

I de reflekterande samtalen ges möjlighet att tillsammans fundera över begrepp i samtal om elever i behov av särskilt stöd.

·      Vad menar vi? Beskriver vi elevens beteende eller ser vi orsaker till beteendet och möjligheter till förändring?

·      Tolkar vi beteendet utifrån vårt eget perspektiv eller har vi förmågan att tolka utifrån elevens perspektiv?

·      Hur ser vi på diagnoser?

·      Hur tänker vi kring funktionshinder/funktionsnedsättningar? Vad är hindret och vad är nedsättningen?

Att be en blind person att läsa vad det står på tavlan känns absurt, men att be en person med en neuropsykiatriskt funktionsnedsättning att skärpa sig är egentligen precis lika absurt.

Det är lätt att göra tolkningen till problemet. Men genom att förstå att alla handlar logiskt utifrån sitt sätt att tänka blir de reflekterande samtalen verktyget för att kunna sätta sig in i och förstå andras livsvärldar.

Om man bara fokuserar på beteendet och anpassar åtgärderna efter det blir det också extra svårt för en elev med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, eftersom de då förväntas ta konsekvenserna av sitt beteende. Ett beteende som är orsakat av deras funktionshinder. En neuropsykiatriskt diagnos är en beteendediagnos.

Så hur gör vi?

Hur tänker vi?

Ur vilket perspektiv bygger vi upp en fungerande elevhälsa?

För vems skull?